Klas, en av våra delägare, brukar åka en resa till alperna varje år. De senaste åren har det blivit guidade gruppresor med UCPA till olika orter i de franska alperna. I februari 2020 bar det av till Val Thorens. En resa som skulle bli ett minne för livet, men kanske inte av den anledningen det var tänkt… Här nedan kommer Klas egen berättelse från upplevelsen att bli fångad i en lavin. En berättelse som lär oss att bergen kan vara vackra och helt underbara, men också något som kräver ens största respekt.

”Håll 50 meter mellan varandra här nu, det är ospårat så annars kommer ni åka in i kompisen framför.”

Det är blue bird, det har snöat under natten, och vår franske guide Cyril sätter iväg och skråar ut i den orörda lössnön. Klockan är runt fyra på eftermiddagen och det har varit en av mina bästa skiddagar jag varit med om. Det är kanske inte perfekta förhållanden överallt, men vår guide har hittat riktigt fina åk. Det är perfekt sikt och gruppen jag åker med håller bra tempo.

Vi är någonstans mellan Val Thorens och Orelle i de tre dalarna och efter att ha skråat ut en bit så är det bara att klättra några meter upp för att komma över bergskammen mot andra sidan. En helt orörd bergssida väntar och man hör hur sorlet i gruppen stiger. Det är sådär vackert som det kan vara i alperna och alla ser fram emot att just vi ska få lägga första svängarna i den orörda snön. Cyril glider ner sidledes i början där det är lite trångt. Han kollar med staven hur snön känns, varefter han säger åt oss att hålla avstånd och sätter fart ner för berget.

Försvinner under snön

Jag ligger som tvåa i gruppen och kan knappt bärga mig. När jag ser att Cyril försvunnit bakom en klippa så sticker jag.

Efter första svängen så hör jag skrik bakifrån, när jag kommit in i andra ser jag hur snötäcket spricker och snön släpper runt omkring mig. Jag har ingen chans utan följer med nedåt. Det är lite som en mardröm och jag hinner tänka att jag nu alltså är fast i en lavin, nu kan jag ju mycket väl vara död snart. Sedan ramlar jag, skidorna löser ut, jag släpper stavarna och försvinner under snön.

Jag tumlar runt och försöker bara fäkta med armarna för att hålla huvudet uppåt backen och försöka komma upp från snön. Ett tag åker jag med huvudet rakt nedåt men lyckas komma runt igen på något vis. Ren tur antagligen för jag har inte direkt stor möjlighet att påverka. Jag känner hur jag flyger ut för något och tumlar runt igen. Efter en stund landar jag och känner hur luften går ur mig. Strax efter har jag stannat och ligger still med ansiktet ner i snön och får ingen luft.

Tankarna hinner komma: ”Är jag skadad? Kan jag röra mig? Helvete nu sitter jag fast under snön, nu får de fan leta upp mig…”

Som tur är ligger jag inte djupt så jag kan kravla mig upp själv. Jag har snö långt ner i halsen som jag får gräva ur med ena handen. Jag spottar och hostar och ser hur det kommer blod blandat med snö.

Det är fortfarande riktigt brant och jag har ingen aning om var jag hamnat, jag känner inte alls igen mig. Bakom mig är en stor klippa, nedanför mig är det en dal med någon form av pistad väg. En bra bit bort ser jag skidliftar.

Nu skiter jag i det här och tar en öl istället

”Det var den dagen det, nu skiter jag i det här och drar tillbaka till centret och tar en öl”, är min första tanke. Det är ju inga problem att hasa sig ner och ta sig tillbaka, tänker jag. Men det gör jäkligt ont i bröstet och foten känns inte heller helt okej, så jag lär ju sitta och vila en stund i alla fall och fundera på läget.             

Efter vad som känns som kanske 20 minuter så ser jag till min glädje att Cyril kommer åkandes, så jag sträcker upp armarna och viftar att allt är okej. Jäklar vad snyggt han åker hinner jag tänka innan han kommer fram och undrar hur det är med mig på sin typiska engelska med fransk brytning.

Helikopterfärd och artikel i le Parisien

Som deltidsbrandman har jag själv varit med om att komma fram först till en olycka och jag börjar fundera om han kommer göra likadant. Han börjar känna så jag inte är skadad, och jag märker då hur jag inte riktigt kan räta upp mig själv. Jag blir så lättad när jag hör hur Cyril börjar snacka i sin komradio och skrika och skälla på folk på franska så att det ska komma fram hjälp fort.

Snart så kommer det en pistör och jag hör också hur en helikopter börja hovra runt omkring mig. Det är brant där jag stannat, så helikoptern kan inte landa, utan släpper ner folk. Jag hör hur de pratar på franska och undrar hur tusan jag ens kan röra mig. ”You are very lucky”. ”Do you know the show Vikings? You are a viking”.

Pistören tittar uppåt klipporna och sedan på mig och bara skakar på huvudet och flinar. Någon stasar min vänsterarm och sätter en infart, sen skottar de ur backen och lägger mig på en bår. Jag blir fastspänd och inplastad och börjar tänka att det här kommer gå jäkligt fort om jag ska åka ner i dalen på denna. Sedan börjar båren snurra helt plötsligt och jag fattar att jag blir uppvinschad till helikoptern.

Någon öl på centret blev det inte, det blev fyra dagar på sjukhus. Men med bara en bruten fot och komprimerad bröstkorg så är jag ändå rätt nöjd såhär i efterhand!

Artikel om händelsen med fler bilder finns här.